Staty av Platon, en av den antika grekiska vetenskapens och filosofins mest betydande tänkare. Foto: Edgar Serrano. CC BY-NY-SA 4.0.
Vetenskapshistorien har fokuserat mycket på den tidiga grekiska vetenskapen och filosofin. Historieöversikter utgår ofta från att det var grekiska vetenskapsmän som gav upphov till grunderna för de moderna vetenskaperna. Ur forskningssynvinkel började däremot utvecklingen tidigare än många tänker sig, åtminstone på 500-talet f.v.t.
Grekerna själva kallade ’vetenskap’ för mathēmata. De som praktiserade ämnet hette mathēmatikoi - ”vetenskapsmän”. Detta var personer som till en början var mer filosofiskt fokuserade än matematiskt. Ordet som i begynnelsen stod för vetenskap, mathēmata, blev slutligen namnet på de exakta vetenskapernas ämne - matematiken.
Under senare hälften av 400-talet f.v.t. samlade grekerna nästan all kunskap och erfarenhet under begreppet technê. Denna term symboliserade ämnen och metoder som ansågs vara praktiska och nyttiga för alla. Det kunde handla om jordbruk, medicin eller byggandet av hus och bostäder. Eller idéer kring att förgylla vardagen med musik och poesi. Varje vetenskapsman hade en skyldighet att föra sin kunskap vidare till andra.
Behovet att förklara universums uppkomst, världens beståndsdelar och människans eviga frågor om liv och död utgjorde den antika grekiska vetenskapens grundstenar. Tanken om hur man kunde lära sig att förstå världen omkring sig genom att studera den fanns hela tiden där. Många vetenskapsmän och filosofer sökte efter en god ordning (grekiska begreppet kósmos). Men denna ordning fanns inte alltid och det gav utrymme till mycket spekulationer och funderingar.
Av den anledningen brukar man kalla antikens första vetenskapsmän också för naturfilosofer, eftersom vetenskapen uppkom som en del av filosofin. Inom denna tidiga forskning fanns heller ingen klar gräns mellan det som idag kallas för vetenskap och det som idag skulle benämnas som vidskepelse och tro på övernaturliga och fantasifulla fenomen. Allt blandades ofta ihop. Ett tredje kännetecken för de tidiga vetenskapliga och filosofiska verksamheterna var att flera av dess utövare var självlärda och saknade regelrätt undervisning.
Om man tänker på var i den antika världen viktiga saker och ting inom vetenskapen ägde rum så var det fem städer och platser som framför allt kom att utmärka sig: Athen, Alexandria, Rhodos, Rom och Konstantinopel (dagens Istanbul).
För material om grekiska vetenskapsmän under romersk tid, se vidare i Vetenskap, filosofi och språk i Romarriket.
