Världskulturmuseerna förvaltar närmare 500 000 föremål från hela världen. Föremålen har samlats in på olika sätt, i olika syften och vid olika tidpunkter. Insamlandet speglar på så sätt olika tidsåldrars syn på museer, samlingar och kulturer. Majoriteten av samlingarna har tillkommit i enlighet med för den tiden rådande etiska och juridiska ramverk.
Under upplysningstiden växte ideal fram om att genom systematiskt samlande skapa kunskap om världen och människans plats i den. Många av föremålen kom dock till Världskulturmuseerna i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet, i en tid som präglades av koloniala ideologier.
Idag arbetar institutioner som förvaltar globala kulturarv aktivt med samlingarnas koloniala förflutna, så även Världskulturmuseerna. Samtidigt höjs allt fler röster för återlämnande av föremål.
Den koloniala expansionen och exploateringen runt det förrförra sekelskiftet var sammanvävda med utvecklingen av en vetenskap uppbyggd på insamling av natur- och kulturföremål. Museer var platser där en kolonial världsbild materialiserades och förmedlades. Världskulturmuseernas samlingar är inga undantag utan är rotade i nationalismens, imperialismens och rasbiologins historia. Sverige hade koloniala ambitioner. Sápmi, de samiska områdena i norr, hanterades på ett sätt som liknar européernas behandling av utomeuropeiska kolonier. Sverige hade också ambitioner för kolonisering både i Afrika och på den amerikanska kontinenten.
En kartläggning av samlingarnas väg till Världskulturmuseerna visar att Östasiatiska museets arkeologiska samlingar från Kina och Etnografiska museets arkeologiska samlingar från Mexiko har grävts ut och exporterats med tillstånd. Konstverk som har köpts direkt från konstnären, eller gåvor från en nation till Sverige, är andra exempel på oproblematiska förvärv. I en del fall är det idag svårt att uttala sig om hur insamlandet/förvärvet gick till eftersom det saknas arkivmaterial som avtal, kvitton och exportlicenser. Det är också en av anledningarna till att Världskulturmuseerna är öppna för dialog med grupper och människor som har anknytning till samlingarna.
Men vi vet alltså också att det i samlingarna finns många föremål med en – ibland mycket – problematisk historia. Vissa samlingar är resultat av medvetna brott eller oetiskt agerande. Andra har förvärvats utan en medvetenhet kring proveniens och därmed finns det brister kring det juridiska eller etiska i förvärvet. En del av de samlingar Världskulturmuseerna förvaltar, kommer dessutom från platser som har präglats av ockupation, kolonialvälden och splittring.
Ceremoniella föremål från kulturer runt om i världen har i västvärlden ofta setts som konstföremål som har samlats och sålts vidare som just sådana, ofta utan tanke på vad föremålet har eller hade för ursprunglig betydelse. Det kan vara föremål som användes i olika ritualer, som exempelvis ”dödspekare” från Australien, kachinas (förfädersandar) från pueblo-folket i USA eller kongolesiska fetischer. I de samlingar Världskulturmuseerna förvaltar finns även mänskliga kvarlevor. Det rör sig om bland annat mumifierade individer från Egypten och Peru, skelettmaterial från arkeologiska utgrävningar i Mexiko och Kina och kvarlevor av människor som levde i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Dessa ”modernare” kvarlevor samlades in, oftast utan tillstånd eller tillåtelse, för att användas inom så kallad rasbiologisk forskning.
Idag är Världskulturmuseerna mycket restriktiva med vad som förvärvas till samlingarna.
I enlighet med Unescos 1970-års konvention och Unidroit-konventionen från 1995 ska Världskulturmuseerna före ett förvärv säkerställa att föremål inte är stulna, plundrade eller utgör en del av den illegala handeln med kulturföremål. Unesco-konventionen ratificerades i Sverige 2003 och Unidroit-konventionen 2011, vilket innebär att myndigheten är skyldig att genomföra en noggrann kontroll av föremålens ursprung och andra relevanta omständigheter för att leva upp till gällande lagkrav och etiska riktlinjer.
I århundraden har privatpersoner och institutioner i västvärlden samlat på eget och andras kulturarv. Viljan att berika en samling har stundtals varit så stor att man ibland helt har bortsett från frågan om hur ett föremål egentligen har förvärvats. Länder i andra delar av världen insåg tidigt att deras kulturarv försvann och stiftade lagar för att skydda det. Men under större delen av 1800- och 1900-talen har sådana lagar ignorerats. Internationella konventioner, som Unesco 1970-konventionen, har ratificerats av många länder men likväl har plundring, smuggling och illegal handel fortsatt. Ofta ses just år 1970 som en brytpunkt, där föremål som kom ut på marknaden innan dess är oproblematiska att handla med. Men många länders kulturarvslagstiftning är betydligt äldre än så, vilket innebär att långt fler föremål var och är illegala. Såväl ny kunskap om samlingarna som återlämnandeärenden kan lägga grunden till fördjupad dialog med både ursprungsländer och internationella forskare.
Många föremål som Världskulturmuseerna förvaltar är aktiva minnesbärare och viktiga uttryck för identitet - inte bara för enskilda personer utan för hela grupper av människor. Myndigheten strävar därför efter att tillgängliggöra samlingarna och samarbeta med olika aktörer med koppling till samlingarnas historia.
Världskulturmuseerna granskar självkritiskt sin historia och eftersträvar att ge nya perspektiv på frågor som inte har enkla svar. Genom att synliggöra sambanden mellan de olika aktörer som bidragit till samlingarna, kan Världskulturmuseerna få en djupare förståelse för hur de har formats och varför de ser ut som de gör. Världskulturmuseerna arbetar också med återlämnandefrågor. Såväl ny kunskap om samlingarna som återlämnandeärenden kan lägga grunden till fördjupad dialog med både ursprungsländer och internationella forskare.
